Korn
Fryshuset, Stockholm
2014-05-09

Låt oss börja bakifrån. Det finns nämligen något ganska symboliskt med att Korn, pionjärerna från Bakersfield, väljer att avsluta konserten med Blind. Det första spåret från den allra första skivan. Ett album som fyller 20 år i år.

Det finns något symboliskt över att de tre extranumren samtliga hämtas från bandets två första skivor (Good God och Clown är de två övriga).

Som om cirkeln är sluten. Som om orkestern 20 år efter debuten börjar se början på slutet.

När jänkarna brakade in på scenen var de det nya heta. Det spännande. Det annorlunda. Det som skulle leda till snudd på världsherravälde. De stod för något nyskapande och utmanande.

När vi skriver 2014 är tiderna något helt annorlunda. Korns nedstämt mullrande version av metal är gårdagens smak. Så långt ifrån hypat hett man kan komma. Som en relik från svunna tider som lever kvar mot alla odds.

Precis som i det bakvända låtupplägget finns en ödesmättad symbolik i att det singlar enstaka bitar konfetti, rester efter andra storkalas till konserter, från taket när spektaklet rullar igång och Fieldys bas mullrar som ett ödesmättat åskväder i Falling Away From Me.

Det är andra tider nu.

korn2Vilket också märks på Korn. Arenorna är mindre, publikuppslutningen inte lika saftig, men bandet lyckligare. Av de surbullar som under stora delar av 00-talet mest avverkade sina spelningar på rutin och buttert lunkade av scenen så fort tillfälle gavs syns ingenting. Det har det inte gjort på flera år.

Istället får vi njuta av en Jonathan Davies som har svårt att hålla tillbaka ett lyckligt leende mellan sina ångestattacker och ett enat band som långt efter sista tonen dröjer sig kvar på scenen och kastar plektrum, setlistor och trumpinnar till publiken.

Det är genuint. Uppriktigt. Gjort med uppenbar glädje.

Och faktum är att Korns patenterade form av mullrig metal må vara ute, men de åldrande herrarna är fortfarande mästare på att exekvera den. Och har en diger skattkista att ösa låtar ur.

Bland svängigt hitmaterial som Coming Undone, Got The Life och Freak on a Leash upptäcker jag dessutom till min förtjusning att Spike In My Veins från senaste albumet ”The Paradigm Shift” är en lysande livelåt.

Orkestern bjuder till trots att Fryshuset är en arena betydligt mycket mindre än vad de varit vana vid att få domptera på svensk mark och de gör det med allt de har.

Ray Luzier bankar trummor som en besatt. Jonathan Davies visar upp ett imponerande omfång i rösten och Brian ”Head” Welch bjuder en stabilitet i soundet som saknades när han var på utflykt med gud.

När de sista tonerna av Blind klingat ut lämnas jag med känslan av att en cirkel är sluten. Att det kanske är så att det är början på slutet som beskådats.

Men en sak är säker. Om Korn mer och mer förpassas ut i marginalen är det inte på grund av egen insats utan ett helt och hållet för att världen har gått vidare.

För att månadens smak nuförtiden är något helt annat än mullrig metal från Bakersfield.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras