Anchor sticker ut i en likriktad genre

Anchor
Distance & Devotion
(Gaphals, 2015)

Vad skiljer Anchor från andra gäng som spelar melodstinn hardcorerock, har nött miljoner mil asfalt och berättar om alla stora band de har haft förmånen att dela scen med?

Jo, framförallt två saker.

Losing Faith och Out Of The Storm.

anchoromslagDet är låtar som sticker ut ur en annars ganska trevlig men strömlinjeformad ljudmassa. Den förstnämnda med ett drivet trumspel som lyfter mot skyarna. Den andra med en briljant kombination av fart och melodi som får det att rycka i dansnerven.

Dessutom förtjänar Roads Unknown med sin nerv och sina postrock-tendenser ett extra omnämnande. Främst för att det är lite av en udda fågel på plattan.

Det är just sådana låtar som gör att ett band sticker ut från mängden. För ska man vara ärlig är genren, som i mångt och mycket bygger på energi, ganska enahanda och enkelriktad. Det är inte mycket som skiljer band från band om man radar upp katalogerna bredvid varandra. Men Anchor blixtrar med jämna mellanrum till och visar att de har något som många andra saknar.

Det är rytmen och det är förmågan att lyckas peta in smittande melodier även mitt i höghastighetspartierna.

När, för att ta två närbesläktade om än inte likadana exempel, Bombshell Rocks blivit mjukare med åren och Atlas Losing Grip slagit in på en välpolerad bana tjänar Anchor definitivt ett syfte för dem som fortfarande vill ha sin melodiösa hardcorerock i alla fall lite smutsig.