Kent finns inte längre. På lördagskvällen gjorde bandet sin sista spelning någonsin inför ett fullsatt Tele2 Arena i Stockholm. Drefvets Mikael Mjörnberg, Fredrik Tideman och Håkan Kjellgren var där och satte sig på söndagen ner för att resonera kring vad som egentligen hände.
Ett antiklimax? Eller historia? Eller…

Mikael: Jaha mitt herrskap. Kents sista spelning igår, hur känns den slutgiltigheten?

Fredrik: Det känns lite vemodigt. Men också som att sista spelningen inte riktigt levde upp till förväntningarna. Efter att ha sett första spelningen på turnén så kan jag konstatera att det var ganska exakt samma show, utöver ett par utbytta låtar.

Håkan: Tomt. Men mer på ett antiklimax-sätt än av riktig saknad.

Fredrik: Jag hade velat ha något mer speciellt sista gången. Men, jag har tjatat hela hösten om att jag ville höra Socker, och det fick jag. Om än i en lite lame version.

Håkan: Ja, Socker var trevlig att få höra! Annars samma här. Som spelning/turné till senaste albumet var det ett alldeles lysande gig – men som avskedskonsert/-turné kan jag bara känna att det saknades en del. Visst, sista plattan var ju en tydlig avskedshistoria, men ändå – även om jag inte krävt någon maratonlång greatest hits-kavalkad så hade den där riktiga avskedskänslan varit behjälpt av lite mer gammalt.

Fredrik: Precis. Den vänstra stranden, Jag ser dig, Vi är för alltid. Vem fan ville höra dem?

Mikael: Jag ser dig är ju fantastisk! Men i övrigt håller jag med er, Socker var välkommen och frågar ni mig en av höjdpunkterna.

Fredrik: Hyfsad låt och fint med fansen i fokus på skärmarna, men visst finns det bättre låtar de kunde ha spelat? Vinter02 satt som gjuten med.

Mikael: När siffrorna räknade ner mot konsertstart, när arenan exploderade då klockan passerade 7:47 när det drog ihop sig till start, då kändes det som att det skulle bli något magiskt, men den känslan växte aldrig efter att bandet klivit på scen…

Håkan: Typ så… eller visst, det var bra jävla rysningsvarning även under konserten.

Mikael: Men jag trodde ändå på mer, på en publik som aldrig ville sluta jubla, på något elektriskt och magiskt, jag tycker aldrig att det riktigt blev så. Kent bjöd på en Kent-spelning och bandet publiken kändes lite reserverat.

Håkan: Ja, ganska exakt så. Kent will be Kent (även om de nu inte är anymore) och det kändes inte alls förvånande att spelningen var utformad som den var. Men setlisten skar sig liksom lite med allt hullabaloo runtikring, med avskedsmarsch och minneslund, med hela den gigantiska begravningsdramaturgin.

Mikael: De satte igång något med den där magiska filmen som annonserade avskedet i mars. När vi nu sitter här och ska summera allt, känns det inte som att den där videon höll mer än vad den sista spelningen sen kunde hålla?

 

 

Fredrik: Jo, det håller jag med om.

Håkan: Håller med!

Fredrik: Det känns som att Kent reagerade på ett väldigt Kentskt sätt. Nostalgi har väl aldrig varit deras grej. Vad säger ni om avslutningen då? Skulle det ha varit punkt vid Mannen i den vita hatten?

Mikael: Inget hade kunnat vara vackrare än en avslutning med Mannen i den vita hatten….vi ska alla en gång dö….det enda som är avslutningsvärdigt med Den sista sången är att den heter just Den sista sången.

Håkan: Exakt. Känner att Kentarna är mer förtjusta i titeln än vad låten liksom förtjänar.

Fredrik: Jag gillar ändå de vita kläderna och hela känslan i Den sista sången. Ju mer jag lyssnar på låten gillar jag den.

Mikael: Kändes det inte som att det var i Mannen i den vita hatten som hela arenan brann som allra mest också. Man riktigt kände att nu är snart det slutgiltiga slutet här. Nu är det magiskt…

Håkan: Håller med om att det var i Mannen i den vita hatten det brann som mest, nästan så mycket att det var svårt att få sig till livs dess styrka. Fast den var likväl en av höjdpunkterna.

Mikael: Det är ju framförallt den man kommer minnas när den här spelningen kommer på tal om något år.

Håkan: Ellerhur!

Mikael: Att den första timmen kändes lite trög ska jag väl kanske inte klaga på, det handlar mer om vad jag rent subjektivt tycker om vissa av låtarna, men det som gjorde avskedet till lite av en besvikelse är ändå att de behandlade det så pragmatiskt. Som vilken spelning som helst.

Fredrik: Vad saknade ni då, för att det skulle ha blivit en legendarisk spelning?

Håkan: Att de skulle dra till med Halka eller Kräm var så klart för orimligt för att ens fantisera om, men det kändes ändå inte för orimligt att ha typ lite Om du var här eller Saker man ser på önskelistan. Eller Kungen är död eller Kevlarsjäl eller Visslaren. Eller fan, varför inte Noll eller Chans eller rentav Blåjeans och När det blåser på månen? Det hade gjort det hela smått euforiskt. Eller FF, eller Varje gång du möter min blick

Fredrik: Blåjeans. Kungen är död. Revolt III

Mikael: Känsloyttringarna, interaktionen med publiken. Visst Jocke Berg svalde hårt några gånger och höll tillbaka gråten, men jag hade nog trott att de skulle vilja kommunicera mer med sina fans. Sista chansen från scen för helvete…

Håkan: Ja, han hade kunnat vara lite mer verbal.

Fredrik: Men framför allt mer kontakt med publiken ja. Det var ytterst lite mellansnack.

Håkan: Fast just Jockes oförmåga att få en syl i vädret genom det tinnitus-alstrande applådmullret under hans tacktal… det var liksom mer rörande än talen i sig. Det var där allvaret i avslutet verkligen kom fram, snarare än i låtarna. Vilket både var fint och lite synd.

Mikael: Det är nog den pudelns kärna jag vill komma till. Det extatiska jublet, eller jublet i Mannen i den vita hatten, jag hoppades nog att spelningen skulle präglas av lite mer sånt från publiken. En desperation. Men det uteblev. Det kändes lite för Svenssonskt på läktarplats, eller så hade jag orimliga förhoppningar.

Fredrik: Ja, både jag och Mikael pratar ju från sittplatsperspektiv. Hur var det på golvet Håkan?

Håkan: Nere på golvet var det ofta väldigt kokande med jubel och stamp och allt…

Mikael: Förmodligen hade du en mer känslosam position Håkan, på sittplats kändes folk bitvis lika intresserade av att kissa och köpa öl i tid och otid som att insupa varje sekund av slutet.

Håkan: Jo, så var det nog. Har lite träningsvärk idag, men annars ångrar jag inte ståplatsen ett dyft.

Fredrik: Och lite gäster? Harry?

Håkan: Exakt! Eller Jojje Wadenius!

Mikael: Låt, instrumentbyte, låt, mörker, låt, projektioner. Det saknades nåt…

Håkan: Ja… och då var det visuella inget att gnälla på i sig. De höjde ribban för hur förbluffande snyggt en konsert kan vara producerad, rent visuellt. I alla fall om en ser till det faktum att det i grunden ändå handlade om sex gubbs och tre kör-damer som mest befann sig ganska statiskt på scenen.

Fredrik: Ja, mycket snygga projektioner, det ska de (eller Adam Berg) ha.

Håkan: Sen kan en nästan säga att det var FÖR snyggt – det var liksom mind-blowing från första stund, och även om det går att nämna några särskilda toppar – hästarna, tigrarna, de dansande kvinnorna i Musik Non Stop… – så blev det liksom lite svårt att bygga upp till något extra bombastiskt. Avslutet på konserten blev liksom lite antiklimax.

Fredrik: Den vita hästen lyfte Hjärta på nåt sätt.

Håkan: Fan, det måste, utöver Adam, ha varit ett smärre Industrial Light and Magic inkopplat… väldigt stort och påkostat.

Mikael: Vissa av de där projektionerna var ju fantastiska, men några såg ju samtidigt ut som typ nån gammal skärmsläckare från stenåldern. En jävligt snygg skärmsläckare på extremt läckra skärmar, men ändå…

Håkan: Nu tycker jag du var lite hård, Micke.

Mikael: Är ni förvånade att spelningen blev som den blev?

Håkan: Nä, som sagt; ganska förväntat Kent:igt att inte göra en ”förväntad” hits-kavalkad och vara lite återhållsamma.

Fredrik: Nä, det var som jag förväntade mig faktiskt. Tråkigt nog. Men, antiklimax till trots. Det tar inte ner Kents gärning i svensk musik på nåt sätt.

Mikael: Lite rättvisa så där, alla på hela turnén ska få ungefär samma sak. Jag hade väl inte förväntat mig något annat heller, men hoppats…

Håkan: Ja, det kanske var en hits-kavalkad för vissa. ”Låtlistan präglades av bandets största hitlåtar, med undantag för ett par avstickare bakåt i arkivet,” skrev TT:s recensent Patrik Stanelius. Undrar om vi var på samma gig, eller om han bara inte varit med på vagnen lika länge som jag.

Mikael: Även om vi låter negativa så ska ju sägas att det var en väldigt bra spelning. Snygg show, bra ljud, bra framfört. Hade det varit en ”vanlig” Kent-spelning hade det ju varit guld. Men kraven den här kvällen var astronomiska.

Fredrik: Precis så. Bra spelning, tråkig för att vara den sista.

Håkan: Verkligen! Jag konstaterade trots allt att Abba och Mora Träsk och Panetos får ursäkta, men det står härmed mer än tydligt att Kent är/var det absolut största bandet det här landet varit med om; de är (välförtjänt) Sverige Beatles, och jag har svårt att tänka mig att något framtida band kommer kunna sno den spotten från dem.

 

Mikael: Men vad tror ni då, kommer det bli en comeback?

Håkan: Inte en chans. De är för pretentiösa för att våga svika det absoluta i avslutet.

Mikael: Jag känner lite att det faktum att de inte gick ut med en smäll och skrev odödlig musikhistoria, det gör det lättare för dem att komma tillbaka om de skulle få den tanken i framtiden än om de hade gjort något fantastiskt som de aldrig kommer kunna toppa den här kvällen den 17 december 2016.

Håkan: Fast man ska ju aldrig säga aldrig. Och det ligger något i det du dryftar där Micke. Men det dröjer nog rejält länge. Och även om jag gärna skulle se dem igen, så skulle jag nästan bli lite förbannad om de gjorde comeback om typ tre-fyra år.

Fredrik: Man ska aldrig säga aldrig, men det skulle kännas otroligt o-Kent.

Mikael: Men jag tycker att det är stort att som band själva välja att lägga av när de fortfarande står på topp och göra det på ett så välregisserat sätt, så jag hoppas att de aldrig, aldrig, aldrig kommer tillbaka.

Fredrik: De spelade väl aldrig Kräm efter att ha begravt den? Till exempel.

Fredrik: På topp vet jag inte, men absolut det var helt rätt tidpunkt.

Håkan: Ja, de ska ha en stor eloge för att ha slutat, om inte på topp, så i alla fall innan de börjat bli gamla och mossiga.

Mikael: Jag menar mer, innan de blir ett gäng trötta gubbar som spelar covers på sig själva som så många band därute, det om något skulle vara ytterst o-kentigt.

Håkan: Synnerligen.

Håkan: De kommer leva resten av sina liv som låtskrivare och producenter. Kanske hoppa in och gästa andra band på nån liten obskyr hörna.

Mikael: Garanterat!

Håkan: Kanske att Jocke gör någon sologrej.

Mikael: Ska vi ändå tala om vad som är kentigt och inte, att de hade ganska bråttom av scen när allt var över istället för att stanna kvar och ta emot folkets jubel i tid och evighet, det känns på något sätt väldigt som dem och väldigt slutgiltigt.

Håkan: Jupp. De såg på allvar rörda och sorgsna ut när de tackade och bockade, och det var liksom det. De hade kunnat komma in och encore-buga, men det är liksom sånt andra band och artister gör, inte Kent. De went liksom out med både ett bang och ett whimper.

Fredrik: I videon till Den sista sången som de släppte idag var det ett klipp där de gick framme vid kravallstaketet och kramade fans och delade ut (tror jag) rosor. Oklart när det var från. Men ja det kändes som typiskt dem att inte dröja sig kvar för länge.

 

 

Mikael: De kanske inte omdefinierade historieskrivningen, men de skrev trots allt historia igår.

Fredrik: Ja, så är det.

Håkan: Definitivt. Inte utan att en undrar hur det var backstage minuterna efter att de gått av… undrar vad de sa till varandra…Kan tänka mig något i stil med. ”Jahaja. Det var det det.”

Fredrik: ”Tack och förlåt”.

Mikael: Att de största känsloyttringarna uteblev gjorde ju inte att det inte syntes att de var tagna. De var något speciellt. Man undrar ju när under giget insikten verkligen landade hos dem, ”vi gör det här för sista gången någonsin”.

Håkan: Haha. Ja, inte otroligt. Det har det kanske inte gjort ännu.

Fredrik: Intressant också att de hade tagit beslutet för 2,5 år sen. De har låtit det sjunka in hos sig själva rätt länge.

Mikael: Då som nu för alltid helt enkelt.

Håkan: Ja… och nu är de inte längre här…Nu är de Dom som försvann.

Fredrik: Stanna hos mig, vill man säga. Men vi ska alla en gång dö.

Håkan: Kungen är död. Men vi är för alltid. Musik Non stop.

Fredrik: Dags att avsluta det här, annars kommer det komma 999 referenser till…

Håkan: Allt har sin tid.

 

Mer Kent-läsning på Drefvet

Vi ska alla en gång dö – så även Kent
Drefvet listar sina Kent-favoriter
Kent bjöd på en aptitretare 
Så bra var Kent på Bråvalla 
Kent anmälda för hets mot folkgrupp
Kent lyfter aldrig till skyarna 
Kent – Tigerdrottningen
Lysande marknadsstrategi av @KentTheBand 
Jag är…den som inte gillar Kent 
Omslagsonsdag: Du & Jag Döden
Årets 100 bästa låtar 2014 enligt Drefvet 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras