Inte mycket till bärsärkagång

Raubtier
”Bärsärkagång”
(Despotz Records, 2016)

raubtier_2016_album-cover_300x300Låt oss för en gångs skull vända på perspektiven.

Låt oss föreställa oss att ”Bärsärkagång” skulle vara Raubtiers debutalbum. Ett försök till genombrott med den stelopererat karga buttergubbe-metal med krigsfetisch som kommit att bli hushållskonst hos gemene man vid det här laget.

Det hade inte fungerat. Recensenterna, för att inte säga publiken, hade lyssnat, ryckt lite på axlarna och gått vidare till nästa hugade spekulant på tiden i rampljuset. Jag är alldeles övertygad om att det är exakt så det hade gått till. ”Bärsärkagång” är långt ifrån dålig, men det är inte en skiva med sådan klass att den skulle ha kunnat övertyga en lyssnarskara som sedan tidigare inte hört talas om bandet.

När den här orkestern slog igenom med ”Det finns bara krig” gjorde man det inte bara med särdeles god tajming, man gjorde det dessutom med en bländande humor och musikalisk och melodisk finess som var omöjlig att värja sig emot. Det var ett album som låg rätt i tiden och som hade vad som i folkmun gärna kallas för DET.

På det sätt som ”Det finns bara krig” togs emot hade ”Bärsärkagång” aldrig haft en chans att accepteras om det hade langats ut som debutalbum.

Nu blir det förstås en helt annan visa. Raubtier har fyra framgångsrika album bakom sig och de som redan gillar gruppen kommer naturligtvis att äta de nya låtarna direkt ur händerna på Haparandas främsta krigare hur de än låter. Det är så det fungerar.

Jag hatar att jag ska behöva återkomma till det varje gång jag skriver om Raubtier (i alla fall de senaste åren), men gruppen har för länge sedan tappat charmen och tycks ha förtvivlat svårt att hitta tillbaka till den bana som en gång i tiden gjorde dem så älskvärda. Trion har blivit ett sådant där gäng som släpper nya plattor med exakt samma koncept med jämna mellanrum och vars vokabulär inte rymmer ordet utveckling.

Sen ska för protokollets skull naturligtvis anmärkas att ”Bärsärkagång” är en betydlig uppryckning sedan senaste ansträngningen ”Pansargryning” som var mer än lovligt trött. Årets Raubtier-platta innehåller helt enkelt ett gäng lite mer kvalitativa låtar med melodier som i alla fall gör försök att nästla sig in (Tropaion är klart festlig rent av). Utan att för den sakens skull kännas särskilt upphetsande.

Som sagt, vänder man på perspektivet och betraktar den här plattan i ensamt gemak, utan bandets historia, ja då hade den med ganska stor sannolikhet gått synnerligen obemärkt förbi.