Det är en morgon i början av januari 2020. Vi står i en småsunkig betongtrappa vid Gullmarsplan och tänker på kalla kriget, huttrandes i lånade finklänningar.

Mest är vi glada över att
1) ingen har kissat i trappan över natten
2) det inte snöar och
3) de flesta stockholmare verkar sitta hemma och kolla på tv, för det är nästan folktomt runt oss. Christel är uppe över dagen för att vi under några minutiöst schemalagda timmar ska hinna ta så många bilder som möjligt till kommande singlar och ep.

Det blir alltid så när vi ses, vi pressar in allt på en gång, för att utnyttja tiden.
Anna Charlotta är nyss hemkommen från pappa i Lysekil och har plockat med sig hans skamfilade, bärbara rullbandspelare plus uråldriga mobiltelefon. Nu springer vi upp och ner för trappan medan fotografen Anders Boberts kamera smattrar.

Inne i våra huvuden utspelar sig följande scen: Vi har åkt trettiofem år tillbaka i tiden och befinner oss i en diktatur där all popkultur är förbjuden. Vi arbetar på ett kärnkraftverk men ägnar oss i hemlighet åt underjordisk verksamhet, det vill säga skivinspelning. På rullbanden finns våra senaste låtar, fyllda av frihetliga budskap, hack i häl har vi någon skurkaktig underrättelsetjänst som till varje pris vill hindra oss från att lämna över de samhällsomstörtande banden till främmande makt. Vi bär på elden.

Bilden tar fart i våra huvuden efter en spelning i Linköping i december 2018, när vi pratar om vilken cover vi helst skulle vilja göra. Basisten Jörgen föreslår en dystopisk 80-talsklassiker som med en gång känns helt självklar. Dittills har vi bara släppt egenskrivet material och det känns lite vågat att försöka förvalta en redan skitbra låt, men där och då bestämmer vi oss för att testa.
Några månader senare besöker Anna Charlotta forna Östtyskland och under en rundtur i Stasis gamla skräcklokaler påminns hon om vilket hot popkulturen utgjorde bakom järnridån, där musiktidningar var förbjudna och punkare torterades för sitt utseende. Allt härligt, glättigt och självklart som samtidigt omgav svenska tonåringar var smått ouppnåeligt för unga bakom Berlinmuren. Det kalla kriget. Vi föddes båda medan det pågick, och växte upp i tron att vi aldrig skulle bo i ett enat Europa. Sedan revs muren och från en dag till en annan vandrade folk över gränserna.

Våren 2019 ser vi på var sitt håll HBO-serien Chernobyl och tänker på hur långt ifrån och samtidigt nära alltihop känns. När vi under sommaren och hösten spelar in våra nya låtar växer tanken fram om en dystopisk inramning. 500 mil är inte lika skramligt som tidigare, vi går mot ett mer elektroniskt håll, och successivt kliver vi fysiskt och mentalt i våra folklorekläder i öststatsstil och placerar oss i ödsliga miljöer, i ett gränsland mellan då och nu. Det bara händer. Vi är mitt inne i någon spionroman av John Le Carré när vi i januari springer upp och ner för trappan vid Gullmarsplan i lånade finklänningar. Det enda vi tänker på just då är den hägrande Manifestgalan, att vår första singel på över ett år blir deppiga Carpe Diem och att vår stålgrå 80-talscover kommer att släppas när körsbären blommar.

Nu är det slutet av mars 2020 och den där fotosessionen känns lätt surrealistisk. Det vi för tre månader tänker oss som en avlägsen dystopi har verkligheten iscensatt på mindre än några veckor. Isolering, munskydd, misstänksamma blickar, undantagstillstånd, social distansering. Ska du verkligen vara ute nu?
Stå inte så nära.
Sluta andas. Vi är en kaxig generation. Vi ger oss inte så lätt. Jag kommer inte ut.
Snälla, stanna hemma. Jag tänker inte låta någon sjukdom begränsa mig. Jag missar studenten. Jag förlorar jobbet. Jag tänker åka skidor.
Jag dör.
Du dör.
Vi dör.
Det kanske kan komma något gott ur det här. Det kanske bara kommer något dåligt ur det här. Allt har förändrats. Allt går igen.
3) De flesta stannar hemma och kollar på tv,
2) det snöar inte och
1) ingen hade kissat i trappan i morse.
Carpe diem.

/Anna Charlotta och Christel
(I maj släpper 500 mil sin än så länge hemliga 80-talscover.)

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg