Musiklyssnandet har förändrats radikalt, men sättet att marknadsföra och rapportera om musik står alltjämt och stampar i samma gamla invanda hjulspår. Jag önskar mig att 2015 blir ett år av mer nytänkande och med en mer livfull inställning till hur musik egentligen bör avhandlas.

Jag inleder året med att läsa Jan Gradvalls engagerande bok ”Nyponbuskar Nyponbuskar hela vägen nyponbuskar” och fastnar framförallt för en text titulerad ”Den manliga historieskrivningen”. Gradvall avhandlar avsaknaden av kvinnliga musikkritiker när historien ska rekapituleras i allmänhet och arvet efter Ellen Willis (kritiker på The New Yorker från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet) i synnerhet.

Han konstaterar att det inte alls rått brist på vassa kvinnliga pennor genom historien utan att dessa snarare varit bredare och valt att skriva om flera ämnen och därför inte tillskrivits legitimitet som ”riktiga musikkritiker”.

Något som naturligtvis är synd med tanke på att just deras grepp och sätt att skriva om musik varit betydligt mer intressant än den stelbenta form som håller ett järngrepp om musikmedia idag.

Jag fastnar speciellt för ett citat:

”Samtidigt är det just dessa kvinnliga journalisters ointresse för traditionell rockbevakning – med revelj varje fredag och uppställning framför veckans nya album och konserter – som gjorde deras skrivande så intressant.”

Det säger egentligen allt. Musikbevakningen behöver helt enkelt ett betydligt mer kvinnligt perspektiv.

Vi startade Drefvet och sjösatte sajten i februari 2014 med ambitionen att komma bort från den allra mest baktunga formen av musikjournalistik. Ni vet det löpande bandet som aldrig slutar rulla, hamsterhjulet som aldrig står still. Album ska recenseras, skivaktuella artister ska intervjuas, har du inte en singel på marknaden är du inte intressant och exakt samma sak står i alla tidningar. Alla bloggar kör samma pressmeddelanden som ideella copy/paste-maskiner. Ja, ni fattar.

Jag tycker vi har kommit en bit på vägen i ambitionen att skriva om vad vi vill, när vi vill och hur vi vill oavsett hur branschstandard stipulerar att man ska gå tillväga, men måste villigt erkänna att även vi vid många tillfällen tvingats in i den rådande mallen.

Det är så hiskeligt inrutat hur det ska skrivas om musik att det är snudd på skrämmande.

Därför hoppas jag att 2015 blir året då musikkartan och sättet det skrivs och rapporteras om musik fortsätter att ritas om. Ett år när de bekväma skiv- och bokningsbolagen som vill att allting ska gå till som det alltid har gjort för att det känns problematiskt med förändring tvingas till nytänkande.

Jag vill se en livligare musikjournalistik som inte är så strikt bunden vid just album och turnécykler utan vågar vara nyfiken och angripa ämnen, artister och toner ur nya infallsvinklar oavsett om det finns något att marknadsföra eller inte. Därför vill jag också se stora framsteg för de små, oberoende pr-byråerna. Människorna som brinner för vad de pysslar med, är nytänkande och vill framåt.

Kort och gott önskar jag mig ett år där de beprövade formlerna välts över ända och betongrövarna på stora medier och stora skivbolag tvingas till reträtt. Jag vill bort från det stereotypa tänket och se mer livlighet och lekfullhet.

Sättet att marknadsföra, rapportera om och lyssna på musik håller på att förändras.

Förhoppningsvis blir 2015 året då betongrövarna tvingas till reträtt.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras