Tid går helvetiskt fort. Det har hunnit gå 20 långa (eller korta, det beror på hur man väljer att se det) år sedan kalendern visade 1999. Det året släpptes ett flertal skivor som än idag är värda att älska. Idag får ni del två i sammanställningen ”20-åringarna jag aldrig slutar att älska”.

Del 1 hittar ni här

1999, året då The Bad Touch (Bloodhound Gang), Anthem For The Year 2000 (Silverchair) och I Want It That Way (Backstreet Boys) slaskade omkring i toppen av diverse listor och Britney Spears släppte sitt banbrytande debutalbum ”…Baby One More Time”. Kanske inte en helgjuten skiva men ändå en viktig tidsmarkör och jag anser fortfarande att Born To Make You Happy är en av de bästa poplåtar som någonsin skrivits.

Men det var också ett år med skivsläpp som kommit att forma mig som person.

1999 fyllde jag 17 år och var just precis i den där åldern när musik träffar som allra hårdast, när man är fullständigt öppen för nya intryck och bara väntar på att knockas av det överväldigande. Kanske är det just därför ett stort antal skivor från just det året fortfarande ligger mig oerhört varmt om hjärtat. I år firar de 20 år och har åldrats med sanslös värdighet.

I två delar ämnar jag plocka fram elva jubilarer som jag än idag återkommer till ofta och som har skapat sig en oantastlig plats i mitt hjärta medan jag fortsatt trava genom livet.

Idag del 2. Utan inbördes rangordning.

Del 1 hittar ni här

Slipknot – S/t
När Slipknot för 20 år sedan klev fram i rampljuset som nio maskerade galningar från Des Moines, Iowa kändes hela grejen fortfarande fräsch och spännande. Varken det maskerade utspelet eller den tokigt aggressiva metalvarianten hade kommit att bli blasé till följd av en bransch dignande av överflöd och Slipknot stod verkligen ut ur mängden. Nu gjorde den maskerade imagen så klart mycket till, men den självbetitlade debuten hade än idag kunnat stå på egna ben och bli framgångsrik även utan maskerna. Så starkt är materialet på den här fradgatuggande, rosenrasande attacken till platta. Bandet har fortsatt brinna och utveckla sig själva under de 20 år som har följt, men aldrig låtit så okonstlat vredgade som här. Höjdpunkterna är egentligen för många för att lista, men som allra mest intensivt blir det i (som sångaren Corey Taylor så gentilt uttryckte det på den tiden) ”your new fucking national anthem” – Surfacing.

Creed – Human Clay
Idag är det i kritikerkretsar i princip belagt med dödsstraff att andas namnet Creed. De har kommit att bli en symbol för dålig smak, kommersialism och slätstrukenhet. Samma pest som Takida för att ta ett svenskt exempel. Ganska orättvist kan jag tycka. Visst var debuten ganska ojämn och det som följde efter andra långköraren ”Human Clay” var också rätt så ruttet, men när kommersiell radiorock och lightgrunge hanteras så fint som på den här plattan är det synd och skam att klumpa ihop den med övriga diskografin. ”Human Clay” stryker förstås medhårs, men den är samtidigt riktigt tung och med melodier som imponerar. 1999 dyrkade jag det här albumet. Det gör jag faktiskt fortfarande.

Incubus – Make Yourself
Det brukar gå utför efter ett antal skivor, det kan säkert finnas många anledningar till det, men det tycks på något sätt som att många grupper bara har ex antal bra låtar i sig. Incubus skulle lätt kunna adderas på en sådan lista. ”Make Yourself” markerar slutet för deras tilltalande tid. Men vilken punkt den sätter. Från den uppgivna desperationen i fenomenala The warmth (en av de bästa tårdrypare som skrivits någonsin) till det studsiga rockriffet i Privilege och titelspårets genomtänkta skönhet är det här ett semihårt mästerverk som torde platsa i en Spotify-lista hos många olika typer av individer.

Dark Tranquillity – Projector
Jag ska vara helt ärlig och omedelbart slå fast att jag håller ”Haven” (2000) som göteborgarnas överlägset bästa album. En fullträff som få band någonsin kommer att kunna mäta sig med och sedan även spillde över till de tre inledningsspåren på ”Damage Done” (2002) innan allt återigen planade ut, men ”Projector” är de första trevande stegen på vägen dit. Om nu trevande är rätt ord att använda i sammanhanget. För Dark Tranquillity levererar med stor pondus och låter en rå vibb och ganska hårda kompositioner möta melodi och en skörhet som många senare har försökt efterapa. Melodislingan i The Sun Fired Blanks, spetsigheten i UnDo Control och skönheten i ThereIn är oemotståndliga.

Sahara Hotnights – C’mon Let’s Pretend
Det var ett minst sagt kaxigt debutalbum som tog Sverige med storm på den tiden. Sahara Hotnights hade ett nervigt sätt att angripa sin rockmusik som gjorde att låtarna verkligen satte sig. Mycket tack vare Maria Anderssons säreget snygga sång. Där fanns attityd så det räckte och blev över, men också en skön känsla för melodi. Jag blir fortfarande glad av riviga smällkarameller som Push On Some More och Quite a Feeling och förförs av mer lågmälda nummer som I Know Exactly What To Do.