Tid går helvetiskt fort. Det har hunnit gå 20 långa (eller korta, det beror på hur man väljer att se det) år sedan kalendern visade 1999. Det året släpptes ett flertal skivor som än idag är värda att älska.

1999, året då The Bad Touch (Bloodhound Gang), Anthem For The Year 2000 (Silverchair) och I Want It That Way (Backstreet Boys) slaskade omkring i toppen av diverse listor och Britney Spears släppte sitt banbrytande debutalbum ”…Baby One More Time”. Kanske inte en helgjuten skiva men ändå en viktig tidsmarkör och jag anser fortfarande att Born To Make You Happy är en av de bästa poplåtar som någonsin skrivits.

Men det var också ett år med skivsläpp som kommit att forma mig som person.

1999 fyllde jag 17 år och var just precis i den där åldern när musik träffar som allra hårdast, när man är fullständigt öppen för nya intryck och bara väntar på att knockas av det överväldigande. Kanske är det just därför ett stort antal skivor från just det året fortfarande ligger mig oerhört varmt om hjärtat. I år firar de 20 år och har åldrats med sanslös värdighet.

I två delar ämnar jag plocka fram elva jubilarer som jag än idag återkommer till ofta och som har skapat sig en oantastlig plats i mitt hjärta medan jag fortsatt trava genom livet.

Idag del 1. Utan inbördes rangordning.

Red Hot Chili Peppers – Californication
Världen höll andan, det hade varit tyst från Red Hot Chili Peppers ända sedan 1995 och ingen visste väl egentligen vad de hade att förvänta sig av det en gång så tokfunkiga gänget när de nu än en gång stod inför en ny platta. Uppföljaren till experimentella ”One Hot Minute”. Men jänkarna hade två trumfkort på hand: gitarristen John Frusciantes återinträde i gruppen och ett förhållandevis nytt sound. På ”Californication” lades grunden till det mer poporienterade rocksound som RHCP är synonymt med idag och som det gjordes! Jag är ett stort fan av gruppens tidigare skivor (inte minst fenomenala ”Blood Sugar Sex Magik”), men frågan är om inte det här är gruppens starkaste album någonsin. Hitsinglar som Scar Tissue, Otherside och Californication skvallrar om att det var flera som tyckte likadant.

Thåström – Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal
Det var inte bara Red Hot Chili Peppers som gjorde något av en emotsedd comeback det här året. Efter några allt annat än imponerande soloskivor tidigare i karriären och med bedrövliga Peace Love & Pitbulls i färskt minne bestämde sig Joakim Thåström för att återigen sjunga på svenska. Förväntningarna var skyhöga och den excentriske mannen levde verkligen upp till dem den här gången. ”Det är ni som e dom konstiga…” är en rockskiva så desperat och svärtad att man skulle kunna få för sig att den klämts fram av en eldfängd debutant och således ett bevis på att Thåström alltid varit och alltid kommer att vara en stor låtskrivare. Ingen neråtsång blev en stor favorit och visst pekade det spikrakt uppåt efter den här kraftsamlingen.

LOK – Naken blästrad och skitsur
Oklart varför, men när den här potenta debuten släpptes stod det att läsa i tidningsartikel efter tidningsartikel att göteborgska LOK spelade hardcore. Det var naturligtvis helt fel. LOK stod för stenhård och obrydd rockmusik i ett skumt gränsland till metal och debuten ”Naken blästrad & skitsur” var inte bara en stor stund för bandet utan även för Sveriges musikscen. Att allt gjordes på svenska med aviga texter av Martin Westerstrand satte extra vass kant på det hela. Gruppen lyckades sedan aldrig överträffa sin debut och dog ganska ung efter ett halvmediokert tredjealbum, men minnet lever stolt kvar och till sommaren ger sig ett återförenat gäng rockare ut på vägarna för att fira 20-årsjubileumet av plattan. Att säga att LOK står när de andra faller är knappast någon överdrift än idag.

Lars Winnerbäck – Kom
Åsikterna om dess storhet lär gå isär, men rena fakta är att ”Kom” är den första plattan där Lars Winnerbäck började tumma lite på sättet att dra åt regelrätta visor som så tydligt går igen på hans tidigare skivor och istället höjde blicken mot låtar som radioproducenterna älskar. Det är ett första steg mot den genomälskade Svensson-favorit han gått och blivit idag och visst letade sig flera låtar in på radio. Jag håller ”Kom” som en av östgötens allra finaste stunder. Att den subtila enkelhet och nakna känslostämning som genomsyrar albumet lett till många livefavoriter i nummer som titelspåret, Kom ihåg mig och Hugger i sten är inte alls konstigt. Här är soundet och uttrycket dessutom mer naivt än vad som senare kommit att bli den svårsinte östgötens trademark. Det är tilltalande.

Korn – Issues
Efter tre plattor (varav åtminstone två är att betrakta som mästerliga) hade Korn fått se en mängd lycksökare haka på och försöka efterapa dess patenterade metalsound, men med fjärde ansträngningen ”Issues” visade de att gammal fortfarande var äldst. Fem år efter det banbrytande debutalbumet var snubbarna från Bakersfield fortfarande en kraft att räkna med och tycktes med lätthet klämma ur sig minnesvärda hits som Somebody someone, Falling away from me och Let’s get this party started. När man talar om plattor med inflytelserika gäng man måste äga borde ”Issues” sannerligen finnas med i resonemanget. Jag plockar alltjämt fram den här juvelen ett antal gånger om året och blir lika bländad varje gång.

In Flames – Colony
Lyssna på slingan säger jag bara, lyssna på slingan! Gitarrhantverket som inleder plattan i Embody the invisible kan vara In Flames finaste stund någonsin. Det är så snyggt, så hårt, så andlöst vackert. Sen rullar det bara på utan pardon. Ordinary Story, pang. Scorn, boom. Colony, smash. Och In Flames är hemma med en av karriärens vassaste skivor där resterande material också håller imponerande hög klass. Då ska man dessutom ha i betänkande att det här bara var uppvärmningen inför vad som komma skulle på nästkommande års mästerverk ”Clayman”. Skivan som tillslut cementerade göteborgarnas väg mot världstoppen och förmodligen aldrig kommer överträffas som starkast i dess diskografi.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras